Anna gästbloggar

Ja, tiden har verkligen gått fort. 2 dagar har vi kvar bara... Det har varit fantastiska dagar här på Koh Lanta! Tyvärr med lite dåligt väder, men vi har ju fått vara tillsammans med Niklas, Jenny och barnen, så det har ändå varit OK. Hade det varit en "ren" solsemester vi varit iväg på, hade vädret varit en besvikelse, men det är ju inget man kan göra något åt...

Just när det började kännas riktigt bra att köra moppe, och jag liksom började bli "varm i kläderna", tog det där med "moppebruden", här om dagen, plötsligt slut... Jag, Fredrik och Niklas hade varit inne i Saladan och shoppat lite på förmiddagen, och på vägen hem hade vi bestämt att vi skulle stanna till vid Mr Green för att käka lunch. Fredrik och jag tog mopparna och körde i förväg, eftersom Niklas skulle in ett ärende på banken först. Väl framme vid Mr Green, körde jag in till vänster sida och skulle därefter göra en U-sväng (eftersom restaurangen låg på andra sidan vägen och för att det är direkt förenat med livsfara att göra högersvängar i denna kaotiska trafik). Nu bar det sig inte bättre än att jag fullkomligt tappade kontrollen över moppen, vilket resulterade i att jag helt plötsligt befann mig i ett vattenfyllt dike! Tillsammans med moppen... Hela moppen, så när som på sadel och styre, var under vattenytan, och därmed även jag själv upp till ändan. Jag satt alltså kvar på moppen och tittade med bedjande ögon upp på Fredrik, som kom rusandes dit i full fart: "Kan du hjälpa mig upp?" Jodå, hjälp fick jag. Både av Fredrik och några thaiare som fick hjälpa till att dra upp moppen ur vattenhålet. Något skärrad och skakig i benen gick jag och Fredrik och satte oss på Mr Green, för att ta en dricka i väntan på Niklas, som dessvärre aldrig dök upp. Något som "dök upp", däremot, var chocken efter turen ner i diket med moppen! Jag började stortjuta och skratta hysteriskt om vartannat. Stackars Fredrik såg helt förskräckt ut: "Vad är det, mamma?? Skrattar eller gråter du??!" Jag kunde bara svara att jag inte riktigt visste. Men en sak visste jag, och det var att jag tyckte det hela var Niklas' fel! Snyftandes och skrattandes försökte jag förklara för Fredrik att det var ju Niklas' idé att vi skulle stanna och käka lunch på Mr Green, och nu hade jag kört och kvaddat moppen, och Niklas var inte ens där!!! När jag, efter en lång stund, hade samlat mig tillräckligt, tog jag Fredriks moppe och körde hem till resorten och Fredrik fick stanna kvar och "vakta" min moppe som inte längre var körbar... Väl hemma på resorten skrämde jag livet ur både Jenny och Niklas, när jag åter igen satte igång med mina snyftningar och hysteriska skrattattacker. De trodde ju att det hade hänt Fredrik något, eftersom jag kom ensam och var alldeles uppskärrad! Niklas fick ge sig av med både Chez och Ee i en pick-up, för att hämta hem moppen (och Fredrik), som fortfarande befinner sig på verksta'n... Numera åker jag baktill på Fredriks moppe när vi ska någonstans...
Vi har haft (och har fortfarande) många och långa, goda skratt åt detta, speciellt när Fredrik ger sin version av det hela. I hans ögon är jag inte längre någon "moppebrud" utan snarare en "hysterisk klimakteriekossa"!!

Detta blev ett ganska långt inlägg, men kanske har jag fått någon att dra på smilbanden. Tyvärr (tycker alla här, utom jag), finns det då inga foton på mig och moppen i diket, bara ett på vattenhålet som Fredrik tog efter att jag kommit upp därifrån... Historien kommer säkert, att med inlevelse, berättas både en och två gånger hemma i Sverige av Fredrik. Själv har jag förträngt alltihopa... ;-)

//Anna