Det tar några dagar...

Det är lustigt det där, med när man blir magsjuk. Att man oftast inte, över huvud taget, faktiskt knappt alls, ens kan tänka på den sista maten man åt, innan man blev dålig, utan att känna att man behöver kräkas. Eller hur? Visst är det så? I tisdags blev ju jag och Liam dåliga efter att ha varit ute och käkat. Den maten som jag åt då, kan jag inte förmå mig att tänka på, utan att börja må illa och nästan känna kräkreflexer. Det hör kanske till saken att jag fortfarande inte är helt OK vad gäller aptit och vilken typ av mat jag kan äta, men ändå...
I alla fall så hade vi beslutsångest idag, över var vi skulle käka kvällsmat. Movitz och Niklas ville hemskt gärna iväg och äta på just det stället där vi åt i tisdags, men det ville inte jag och Liam. Till slut blev det så veligt att jag och Liam gav med oss. Vi behövde ju inte beställa in likadan mat idag. Ju! Så vi körde dit. Movitz ville sitta bredvid mig och skulle absolut äta likadan mat som han gjorde i tisdags. Dvs. likadan som den Liam blev dålig av och snarlik den jag blev dålig av. Jag beställde nå't helt annat, men kunde fanimej inte äta det! Inte med Movitz's tallrik sidan om, innehållande nästan exakt det där som jag inte, över huvud taget, faktiskt knappt alls, ens kunnat tänka på de sista dagarna, utan att känna att jag nästan har behövt kräkas! Det gick bara inte! JAG MÅDDE ILLA!
Lustigt... Eller hur? Att minnet av något man smakat eller känt lukten av, kan framkalla så starka känslor...