Koh Lanta Marine National Park

Glada i hågen, efter att ha besökt Lanta Gym och sett att alla "maskiner" står kvar, trots tidigare besked om att dessa skulle försvinna i början av september, och gymet stänga ner, begav vi oss på mopparna ner mot allra sydligaste spetsen av ön - Nationalparken. Det visade sig bli en både fysiskt och mentalt krävande resa... Man kan väl säga att när vi kört 2 tredjedelar av sträckan, så försvann vägen! Puts väck! Vi hade visserligen hört att en del av sträckan skulle vara besvärlig, men SÅ besvärlig hade vi nog inte riktigt tänkt oss... Det blev till att bita ihopa och ge sig den på att inte ge upp och vända tillbaka (inte Niklas då, såklart - han tyckte det var skitroligt!). En utmaning, men ändå lite roligt, om jag ska vara ärlig. Mycket upp och lika mycket ner och efter ca 45 minuter var vi framme. Precis i tid till regndropparna började falla! Typiskt! Men vi hittade ett ställe att skula på och som tur var, var regnet snabbt förbi. Man kan vandra en led på ca 2,7 kilometer i "djungeln" och bergen i Nationalparken, men på grund av det våta vädret när vi anlände så beslutade vi oss för att spara det till nästa gång. Istället promenerade vi ut till fyren och tittade på utsikten över havet och öarna runt omkring. Så vackert! Nere på stranden passade Niklas och Christofer på att ta sig ett dopp i det 30-gradiga vattnet. Och jodå, "joubbeböjjsorna" går alldeles utmärkt att bada i oxå! Sikka kalasbyxor! :-)

I god tid innan lunch började vi vår hemfärd, som faktiskt gick betydligt fortare än färden dit. Lite för fort i det mest besvärliga avsnittet för vissa... "Vägen" som där egentligen inte är nå'n väg, består av djupa fåror som tillkommit när regnvatten forsat ner för branterna, samt stora stenar och plattor av skiffer. Där kommer då Niklas. På väg ner för en ganska brant sluttning (lite för fort...) tar plötligt inte fotbromsen på hans moppe!! För en bråkdels sekund, såg han sig själv seglandes genom luften och ut i djungeln, och tänkte att "Nu är det kört!!", men som tur var, så lyckades han få stopp på moppen i Grevens tid! Men det var visst mer tur än skicklighet. Sa han själv, alltså... Men i alla fall, innan vi gav oss iväg från Nationalparken hann vi se en STOR ödla! Eller "ögla" som Movitz säger... Se bilden på det räliga djuret i webalbumet. Maria och Christofer hade nöjet att få se en ÄNNU STÖRRE ödla, traskandes på vägen när vi for hemåt. Christofer var helt övertygad om att odjuret var en krokodil, men Maria hade för sig att krokodiler inte bor uppe i bergen... ;-) Fart därifrån fick de i alla fall...

Förresten - vår egen lille oturskille, Movitz, har lyckats klämma ett långfinger i en dörr på skolan idag... Känns som om olyckslistan kan bli ganska lång innan vi är åter i Sverige nästa sommar.